Nyheter | Fadderskap | Människan som platsen | Observationer | Bakgrund | Arkiv | Anna Hesselgren |Till Salu | Kontakt | Länkar | Foton | Hem
Människan som platsen
Den tidiga grekiska filosofen Herakleitos uttrycker i sina gåtfulla fragment grundvillkoren för människans existens.
Människan griper i natten ett ljus, död för sig själv med utsläckta ögon,
griper levande den döde i sömnen, med utsläckta ögon,
griper vaken den sovande.
Fragment 26, Herakleitos
" Den vackra och dunkla passagen är kanske det fragment som djupast fascinerat och förbryllat sina läsare.
Oklarheten gäller vad det är för slags scen som egentligen beskrivs som vad den eventuellt är en bild för.
Vi vill föreslå en läsning som utgår från en enhetlig förståelse av de tre momenten som inte får fattas
vare sig som ett fysiskt eller mentalt gripande, utan snarare som ett namn på den dunkla övergång som förekommer
också i många andra fragment. Människan är inte i första hand den aktiva agenten bakom denna övergång,
utan snarare den plats där den sker. I natten rör hon vid ljuset, i sömnen vid den döde, i vakenheten vid den sovande.
Alla dessa förvandlingar är övergångar eller möten mellan två ömsesidigt uteslutande tillstånd som samtidigt möts.
Mötet i sig är ogripbart, där sker bara ett gripande."
Ur Herakleitos Fragment, Hans Ruin och Håkan Rehnberg, s. 64, 1997.
Det vackra i Hans Ruins tolkning är just att människan är platsen där det pågår en bearbetning,
sker en övergång mellan de olika tillstånden liv - död, vakenhet - sömn.
Historisk fakta:
Någon gång kring år 500 f Kr skall kungasonen Herakleitos från Efesos ha nedtecknat sina tankar i en bok
som han enligt legenden sedan deponerade i Artemis tempel. Boken försvann redan under antik tid,
när exakt vet man inte. Allt vi har kvar är från 300-talet f Kr och de senaste från 1100-talet e Kr.